Årets magplask

Magplask är inte alltid klantiga.

Mitt mentala magplask tillika taskspark detta år kom i slutet av augusti med epilepsianfallen. Världen rasade ner på min skalle och trasade sönder min själ. Aj vad ont det gjorde. Och länge. Hade fantomsmärtor i månader. Förlorade körkortet. Ajajaj.

Nu är körkortet tillbaka. Nytt jobb. Inte så ont längre. Är jag en bättre människa än innan magplasket?

Jag sover i alla fall bättre på nätterna. Minns paniken över sömnbristen. Aj.
Håller bättre ordning runt mig. Puh.
Lever för dagen så till den milda grad att jag har svårt att planera minsta lilla aktivitet. Kan bli stressigt...

Bättre människa? Ja.
Sämre? Ja, det med.
Annan människa. Ja. Och det är bra.

Årets låt...

... hörde jag på radion alldeles nyss. Svennebanan med Mårten Edh aka Promoe. Låten är så jävla bra för att (nästan) alla älskar den.

Jag delar in älskarna i några kategorier för att ni ska förstå låtens bredd.

1. Svennebananer 1, som fattar textens klockrena beskrivning av svennar, men som har så mycket förstånd att de kan ha distans till det och skratta åt sig själv.
2. Svennebananer 2, som inte fattar texten men som trallar med i refrängen och som klickar med munnen som i Skalabanan.
3. Nysvenskar 1 som kan skratta med oss svennar.
4. Nysvenskar 2 som skrattar åt oss.
5. De flesta västeråsarna, eftersom de andra kända västeråsarna, Kjell Höglund, Jesper Jelse, Chilly White och Kenny Peach, Pugh Rogefeldt och Pandora inte haft så jävla många hits på senare år.
6. Före detta elever på Carlforsska som varje dag såg Mårten gå omkring med välansad frisyr, chinos och t-tröja och inte kan få ihop det med den där människan med bajskorvar på huvudet som skriver så jävla bra texter. De är så förvånade att de inte kan annat än älska låten.
7. En och annan kreddig rappare som tycker att Promoe är så jävla bra som dissar svennebananerna så där.

Finns det några andra svenskar?

Det skulle vara de som begriper texten och hör melodin men som helt enkel inte tycker att den är bra då...

Imorgon fortsätter min årets-bästa-lista. ja, jag förstår att det känns svårt att vänta men den som väntar på nåt gott. Som de säger.

Årets bästa citat

"Det värsta som finns är att ha ångest i solen" - Caroline af Ugglas

Va? Men att vara i solen som är så härligt, då borde väl ångesten också kännas lite härligare, kanske ni tänker nu.

Men nej då, menar Caroline. För det är inte bara ångest (som faktiskt är jävligt jobbigt att ha) då, utan ångest när det ska vara så där jävla vackert, roligt och alldeles alldeles underbart. Då FÅR man ju bara INTE må dåligt. Och så GÖR man det ÄNDÅ. Och då är det ju faktiskt ännu värre...

Kontentan = överjävligt. Vi kan nog med gott samvete lägga till ångest på julafton till denna överjävlighet.

Tack Caroline för att du får oss att skratta åt ångest!

Christmasbreakdown

Allt började bra med att jag såg ut genom fönstret och såg vinterskruden över Västerås. La Familja kände sig också ovanligt kärleksfull denna julafton och jag överöstes med kramar och pussar och julegröt med grädde.

Så började det snackas bebisar. En familjemedlem annonserade graviditet. Alla applåderade och hurrade och lovprisade. "Åh så roligt med nummer två det blir tydligen en bebis varje år hahaha, ojojoj/.../men Ni som har tre leder fortfarande, hahaha". Sist i bebis-rejset är... Jessica! Grattis till jumboplatsen! (nej det var ingen som sa det högt, bara min inre röst)

Jag blev glad för den blivande modern och hennes familjs skull, jag lovar att jag är ärlig när jag säger det. Ändå brast det för mig. För jag är inte i närheten av en graviditet. För jag lever i ett vacuum i väntan på rätt medicinering. För att jag väntar på nästa drag som jag och bara jag själv måste göra. Jag. Jag. Jag är så trött på mig själv själv själv.

Hur som helst fixade jag inte riktigt de närmaste två timmarnas familjesamvaro utan spenderade tiden mellan lunchen och Kalle Ankas jul med ett par näsdukar i brorsans säng på ovanvåningen. Till slut passerade bebis-desperationen och julfirandet kunde fortskrida i fröjd med vemod i efternamn. Tomte. Mat. Godis. Lyckliga ungar. Trötta vuxna. Julaftons-koma. Ännu mer godis.

La Familja vill tydligen att jag ska bli intellektuell på gamla dar också. TVÅ böcker av Herta Müller fick jag i present. För att väga upp detta ska jag kolla på Dirty Dancing. För andra kvällen i rad!

I knew it!

Jag har lockat in tutt-fanatiker på bloggen. Nån stackare har sökt på "tuttar" och hamnat här. Grattis!

Och även någon som på google velat läsa om Caroline Af Ugglas bara bringa fick sig lite kvalitetsläsning så här dan före dan före dopparedan.

Sist men inte minst... Är det hyresgästföreningen som söker runt efter "granne som sjunger" månne?

Lite annan rolig kuriosa: En internetsurfare från Atlanta, Georgia, The US of A, har i dag tittat förbi. Very welcome respected sir/ms/mrs!

Kärlek och tuttar och kiss på vante

Kärleksbombningen började i fredags morse. Brorsbarnen F&F och jag kramades. Sen åkte vi tåg till Sala med muffins till mina före detta arbetskamrater. I Sala blev det ännu fler kramar och kärlek.

På tåget hem från Sala läste jag Håkan Bråkans Julafton av Sören & Anders för barnen och alla andra som satt runt omkring oss. En blonderad översminkad astuff tjej på cirka 15 år som satt raden bakom oss sneglade och lyssnade intresserad. När hon inte såg att jag såg så fnissade hon förnöjt åt Håkans julfirande i kyrkan med tjyvar, poliser och uteliggare. Härligt! F&F älskade boken om Håkan och jag förberedde dem på att de snart skulle få träffa författarna i egen hög person. "Jaha" sa barnen ointresserat.

På stationen i Västerås träffade vi min vän Loba som skulle komma på övernattningskalas hos mig. F&F gillade henne direkt. Kärlek!

Promenaden mot stan och Sören & Anders signeringen var askall men mysig. Loba fick hålla hand med en unge och blev underhållen av F som i vanlig stil kvittrade oavbrutet. På Akedemibokhandeln blev det ännu fler kramar, med Anders och Sören. Jag fick passa på att tacka Anders för alla böckerna jag fått hemskickade. Lite sent kom de, men ändå. "Hon skickade hotbrev till mig och jag svarade med snusk" förklarade Anders för Sören. "Det var som det brukade då" svarade Sören och skrev autograf i dem han med.

F blev så nödig under mötet med Anders & Sören att vi fick springa mot toaletten. Där var det kö. F fick kissa utanför i stället. Det kom kiss på en vante som någon hade tappat. Mest kom det dock kiss på väggen och jag valde att se det som att vi pissade på BoultBee som driver ut handlarna i Västerås city med skamliga hyror.

Sen köpte jag Håkan Bråkans Tokbok till F&F som Anders & Sören så vänligt skrev under med sina pennor. Min bror blev så asimpad av att jag och hans barn hade träffat Sören & Anders att han själv blev Facebook-kompis med Anders senare under helgen. Helcrazy.

Fredagskvällen fortsatte i kärlekens tecken på Caroline Af Ugglas helt fantastiska konsert i konserthuset. Hon rockade så jävla hårt att klänningen åkte av. Men det struntade Caroline i och rockade vidare barbröstad och stolt.

Te och Loba-bakade saffransskorpor avslutade denna kärleksfulla fredag.

Ser faktiskt fram emot julafton för första gången på... ett helt år =)

Nähänä...

...för att uttrycka det på ren västmanländska. Jag har inget att blogga om. Det händer inte så mycket. Typ. Och det märker tydligen fler och fler. Det sprider dig som en löpeld på internet. Det är inte bara på Facebook folk säger upp bekantskapen med mig, även Jeckan-bloggen har i dag (en) färre följare än i går. SKANDAL!

Hasse har hittat en ny leksak som han älskar, en papperskasse från Åhléns, som han använder som koja. Jag håller med honom om att Åhléns är väldigt kul att gå in i. Plus att jag i dag lyckades att klippa fyra av hans klor. Se så söt han är där han sitter i sin Åhléns-påse:



Hasse måste absolut vara topp två i världen i tävlingen Söta katter i Åhléns-påsar. Men jag skulle aldrig skicka in en förnedrande bild i tävlingen Årets Lussekatt i Vlt. Det räcker med att förnedra honom på bloggen.

More confusions but on a higher level?

... så uttryckte sig i alla fall min neurolog i dag när vi börjat prata om fortsättningen på mina bebisplaner kontra epilepsimediciner och anfallsfrekvens.

Jo det var nog huvudet på spiken, herr Doktore.

Vi pratade medicinering. Det ledde ingenstans egentligen. Jag hade hoppats att han skulle säga. "Ja, nu när det har gått så bra i tre månader och inga fler anfall kommit då kan vi börja fasa ut Ergenylen". Jag vill helst bli av med den eftersom den kan ge barnet ryggmärgsbrock. Men så sa han inte. I stället började han prata om att eventuellt fasa ut ALL medicin, även Keppra, om jag skulle tänka bli gravid. Jag kände inte mig riktigt bekväm i det resonemanget. Tydligen tycker han att jag äter för mycket Keppra och den medicinen är ganska ny och oprövad... Vad ska man säga?

Han vill göra en grundlig utredning av min epilepsi, med magnetröntgen. Det gjordes på mig för typ 16 år sedan utan att det visade något. Det känns ju bra att han vill utreda varför anfallen kommer ordentligt. Och innan magnetröntgen gjorts fattas inga beslut om fortsatt medicinering. Jag knaprar på som jag gör, med båda medicinerna.

Varför känner jag mig alltid förvirrad efter möten med neurologer? More confusion but on a higher level. Mhm. Epilepsi är en sjukdom som ingen med säkerhet vet hur den funkar på olika individer och hur man därför ska medicinera varje enskild epileptiker. Och i denna ovisshet sitter jag och längtar efter bebisar. Jippi-kay-ey.

En sak hade han i alla fall rätt i. Det var när han sa att "jag kan råda dig och komma med fakta, men när det gäller sådana här saker är det mycket upp till dig hur du vill göra vilka risker du vill ta".

Och jag vill bara färdas fram i tiden till när jag sitter hemma , anfallsfri med rätt medicin. Med en liten unge i famnen. Jag är inte så sugen på vägen fram dit just nu.

Lite livskrydda

Som en söndagsgåva skänker jag er kära bloggisar min absoluta favoritversion av min pojkvän Börjes låt Thunder Road som han gör tillsammans med fantastiska Melissa E.

Enjoy och puss och kläm och trevlig söndag! Och kärlek!

Överväldigad och glad

Jag ska sluta tjata om artikeln i Vlt. Snart.

Först vill jag bara tacka alla som har sagt "bravo" för att jag går ut i media och berättar om min sitaution. Många nära och mindre nära vänner har skrivit på Facebook och berättat att de tror att jag kommer att bli en jättebra mamma. Jag har fått mejl med andras känsloladdade berättelser om deras kamp för att få barn. En av mina nya arbetskamrater uttryckte att hon tyckte jag var modig och berättade att hon hade gråtit när hon läste artikeln.

Inte minst kram till alla ni som läser min blogg och som lämnat en hälsning och sitt stöd, inte bara den här veckan utan alla veckor. Tack! Känn att ni betyder mycket för mig. Ni är min partner!

Jag blir verkligt rörd och varm i hela kroppen över alla vänliga ord. Nu när jag sitter här hemma på min lediga dag så kan jag summera känslorna och jag känner mig mycket stolt och glad över att jag ställde upp. Ännu stoltare är jag över alla goda vänner och familjemedlemmar jag har som förstår min längtan och som stöttar mig i vått och torrt. Deras stöd betyder så mycket.

I dag väljer jag att fokusera på ja-sägarna. Vara positiv, känna glädjen.

Kram på er och ha en härlig helg!

Första krönikan...

... kommer i Vlt den 21 december.

Merry, merry Christmas! Ho. Ho. Ho.