Joråserrusåatt

Denna dagen - ett liv! som min idol farbror Melker sade. Jag är glad i dag trots allt. Eller kanske tack vare allt. För hur kan man veta att man fattar rätt beslut om man inte får det prövat av en nej-sägare?

Och jag överlevde den här dagen också, dagen när hela Västerås (eller alla som fortfarande har Vlt på papper iaf vilket kanske inte är så supermånga...) kunde läsa om min livmoder. Att jag är modig verkar vara det allmänna intrycket bland de som säger något till mig. Resten tycker antagligen att jag är dumdristig.

En före detta kollega skrev till mig på Facebook, appropå mod: Det kan väl vara modigt att vara dumdristig och ta en risk ibland. Du vet väl att det är de rädda som är de riktigt modiga, var det Nalle Puh kanske som sa det...?

Jo. Nalle Puh och jag är överens. Jag är jävligt rädd. Men rätt modig också.

Häpp!

Hur lätta tunga hjärtat?

Kära bloggen!

Nu måste jag göra något. Se åt ett annat håll. Det har varit mycket folk kring mig nästan hela helgen. Ändå har jag inte känt mig ensammare på länge. Det ÄR inte men jag KÄNNER.

En nära person uttryckte sig, som jag tycker, lite halvklumpigt gällande att Vlt skriver om mig och mitt familjebildande på egen hand. Först sken personen upp när jag sade att jag skulle vara med i tidningen. När personen fick höra att det gällde Danmaksresan ryggade den tillbaka med en oerhörd skepsis i blicken. "Varför ska de göra det?" Det är ett intressant och viktigt ämne, svarade jag. "Hur har de fått veta det här om dig?" Via min blogg, svarade jag. "Men varför måste de... varför måste du. Det är ju kvacksalveri. Jag menar, det är ju olagligt i Sverige" Knyter skorna med hopplösheten kommande krypande. Okej, jag ville bara berätta om det så att ni inte blir överraskade i morgon, svarade jag. Och gick.

Orkade inte debattera om varför just i dag. Klumpen i magen kom direkt. Sorgen och känslan av misslyckande, utanförskap, ensamhet. Längtan. Alla ville de samsas i min mage på en gång. Alla känslor som lett fram till mitt beslut. Framför allt ensamheten. Den ständigt återkommande. Måste göra själv, måste klara, måste besluta. Själv.

På ett sätt är det skönt att veta var jag har den här personen, vad den tycker. Men det känns inte bra att personer i min närhet inte känner mig bättre än att de förstår att mycket sorg och längtan ligger bakom mitt val. Och att jag är stolt över beslutet. Jag vill berätta om det!

Men ibland kommer den undeliggande sorgen, som finns bakom att bilda familj på egen hand, som en smocka i ansiktet. Som i dag. Då känns det jävligt ensamt.

Jag vill inte gå och lägga mig med ett tungt hjärta i kväll. Vad ska jag göra?

En spännande måndag

För då är det dags för tidningspublicering förhoppningsvis.

Fotograf och journalist har varit och träffat mig och Hasse, som jag tidigare skrivit om här på Jeckan.se. De har fått höra om min Danmarksresa och blivit rivna på benen. Jag har läst texten och jag är nöjd. Enligt journalisten Monica Ottosson kommer artikeln att publiceras på måndag. Tidningen är som alla säkert redan förstått Vlt (Vestmanlands läns tidning) och avdelningen heter Barnen & Vi som ligger i del två. Jag har varit rätt nervös inför den här publiceringen... Det ska ju skrivas saker om mig som jag inte kan påverka. Jo, jag kan ju påverka vad jag säger, men inte det som skrivs =) Ovant och nyttigt.

Plus att folk säkert kommer att reagera på olika sätt. De kommer säkert att tycka att jag gör något konstigt. Det är okej. Jag vet var jag har mina närmaste vänner och familj, det räcker för mig.

Och... anledningen till att Vlt ville porträttera mig är att jag ska börja skriva krönikor i Vlt en gång i månaden om ämnet barnlängtan bland ensamstående och kanske speciellt insemination och allt som rör det.

Jag tror inte att varken krönikorna eller artikeln kommer att finnas på Vlt.se. Det blir till att gå och köpa lösnummer, eller kolla på närmaste bibliotek, för dig som vill läsa det som skrivs =)

Himmel och helvete

Blev intervjuad i dag.

Vi hade ett långt samtal, jag kände mig typ som en maskin som rabblade grejer om donatorer, kliniker, tågresor, kostnader, tester och brist på partners. Det kändes inte alls som det var jag som pratade utan nån säker, stark och... kallt beräknande kvinna. All den längtan, smärta, kärlek och vånda som kantat min väg mot bebisen kom liksom inte ut ur munnen när jag öppnade den. Det lät som om jag gör det jag gör helt oberörd...

Jag är en skrivare, ingen talare, det har jag alltid sagt. Nu får jag bara hoppas, ska i alla fall få läsa texten innan den publiceras.

Precis innan journalisten skulle gå frågade hon vad det var jag såg fram emot mest med att bli mamma, eller vad jag trodde skulle bli bäst. Jag stod där som ett jävla fån. Visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig som en jägare som bara jagade en trofé utan att veta varför jag ville vinna priset. Klämde fram något i stil med... nej, jag minns faktiskt inte vad jag svarade. Det allra viktigaste. Har jag tappat bort vad jag tycker det är? Kändes småjobbigt att inte kunna säga nåt genuint som svar på den frågan.

Och förresten. Jag blev faster i dag. Brorsans nummer tre, en flicka, tittade ut vid 18-tiden. Hon sån mycket välmående ut i Mms:et =)

Femmisfika och viktiga vänner

For till E-tuna i går för Femmis-fika. Det var trevligt som vanligt, folk från typ hela världen var där, det vill säga Sala, Stockholm, Eskilstuna, Västerås och Nyköping. Speciellt kul var det att komma till Eskilstuna och upptäcka att stan är en jävligt mysig stad. Kommer säkert att åka tillbaka!

Lördagen fortsatte i vänners tecken. Träffade två av mina bästisar och hade en absolut fabolous kväll med massa snack och god mat på lokal. Vi konstaterade att vänskaper är superviktiga och att den svenska sjukvården inte är anpassad till snart 35-åringar som vill bilda familj och som inte vandrar en rak väg mot bebislyckan. Framför allt hade vi superkul och jag känner mig jävligt tacksam över att just JAG har så fina vänner!

Den goda viljan

I dag var dagen då jag skulle fotograferas till lokaltidningen. Jag klädde mig i kjol å finkofta, hade i grejs i håret, mascara på ögon fransarna och rött på läpparna. Phu!

Klockan 11 skulle fotografen komma hem till mig. Jag väntade. Och väntade. Och så väntade jag lite till. Ingen fotograf. Under tiden jag väntade hann Hasse välta en blomvas med blommor och blött sånt där grönt mojs så jag hade att göra och hann inte bli så supernervös. Sen visade det sig att fotografen missuppfattat tiden och jag skulle fotas klockan ett i stället. Suck.

Så jag sprang iväg på stan ock käkade lunch och skvallrade gammalt och nytt med en före detta kollega. Detta resulterade i att JAG blev försenad till fotograferandet i stället... 1-1.

Hur som helst. Fotografen, en kattälskare av rang, ville absolut att Hasse skulle vara med på bild. Det ville inte herr Hasse. Han ville leka med kamerabandet, som bara det säkert var värt flera tusen... Jag höll andan. Hasse passade även på att klösa fotografen på benen ett par gånger. Han ville INTE vara med på gosbild med sin fotofobiska matte.

Jag fick i stället försöka sitta i soffan och se avslappnad ut själv vilket gick åt helvete. Antagligen ser jag vansinnigt bajsnödig ut på varenda jävla bild. Men ska JAG porträtteras ingår det liksom i paketet. Jag är mycket mer avslappnad bakom kameran.

Hasse bemödade sig dock med att hoppa upp på fönsterkarmen efter en stund och DÅ var kameran framme igen och fotografen kunde få ett par rutor där Hasse och jag ser på varandra lite sött. Typ.

Fotografen är dock en mycket noggrann och skicklig sådan så jag är inte orolig över hur jag och Hasse porträtteras i tidningen. Resultatet kommer att bli fint.

På måndag sker nästa del. The intervju! Det värsta av allt blir dock att se texten om mig i tidningen sen. Out of control! I will go electric. Huvva.

Awardshow!

Fick ett "award" av Sofie. Vet inte riktig vad det innebär förutom att man ska skriva 10 saker om sig själv. Ngt slags bloggis-kedjebrev typ. Här kommer iaf 10 värdelösa fakta om Jeckan...

1. Jag är kräfta.

2. Lade mossa på stenar när jag var liten. Ville att de skulle slippa frysa.

3. Jag ääälskar färska jordgubbar.

4. Har åkt skidor på Kalix älv.

5. Tycker att fjärilar ser fruktansvärt läskiga ut...

6. ... men jag gillar att simma fjärilsim.

7. Slår bäst ur underläge.

8. Älskar Kulla-Gulla.

9. Drömmer om att skriva en bok.

10. Älskar att läsa kartböcker.

Så... Jag skickar vidare mitt award/kedjebrev till flickrummet, Mia och Linda.

På Väst(erås)fronten lite nytt men inte så jävla mycket

Jag har varit superdålig på att blogga på senaste tiden (kattens fel...) och känner mig i allmänhet lite kortfattad. Jag skulle vilja åka ut på landet med Hasse, sitta i en stuga i en vecka, skriva, filosofera och ha valfri tid hela dagarna. Nån som har en stuga att låna ut? (nej, Ulrika Gabriel, jag vill INTE bo i din lekstuga ;)

Nåja, i väntan på stuga fortsätter jag den kortfattade sagan.

1. Jag ska på Femmis-fika i Eskilstuna på lördag. Jippie-kay-ey.
2. Det börjar dra ihop sig till porträttering i lokalblaskan. Inte så jippie. Men intressant.
3. Jag var på tantfest i lördags. Jag och födelsedagsbarnet färgmatchade utmärkt (se nedan, mitt ben till vänster) Jippie. Kay. Ey.

Va-vare-hon-sa-sa-hon?

Dagens sökord som ledde förvirrade mänskor in på min blogg idag:

1. Pinuptidningar (tack Anders Jacobsson)
2. Kletskiten (öhh... tack Berit)

Har inget att tillägga i varken inseminations-branschen eller katt-branschen. Förutom att jag blir lite medveten tack vare Hasse hur det känns att förändra sitt liv för en annans individs skull.

Plus att jag grinar lite för att True Blood är slut för säsongen.

Råtta of the day...

...är papperstuss gjord av gammal godispåse. Hasse jagar som en besatt efter tussen och springer fram och tillbaka med den i munnen och gömmer den under sitt tyg i sin lilla gömma. Bedårande liten varelse denna kisse. Fast han gillar inte mina långa dagar, han är orolig i flera timmar på kvällen... och jag får dåligt samvete och känner mig som en djurplågare.

Kanske ingen superbra att ha en social, aktiv och lekfull katt själv i en etta hela dagarna.

Eller så går han igenom nån slags fas...

M-hm-hm...

... börjar bli lite sugen på att börja planera för en ny Danmarkresa.

Innan jag åker ska jag dock göra några fler fertilitetstester och kanske kolla över typ några slags hormonstimuleringstabletter (heter de så?). Det enda jag gjorde förra gången var de obligatoriska könssjukdomstesterna. Måste gå in på Femmis hemsida och kolla igen, eller åka på nån Femmis-fika. Det var så himla länge sen, i typ juli har jag för mig att jag var i Stockholm sist. Alltid efter träffarna har jag blivit superinspirerad, så det är nog dags nu =)

Om du som läser vill tipsa mig om några tester, feel free!

Ska nog också kolla på en annan klinik tror jag, i Köpenhamn. Det är så krångligt att ta sig till Hobro oh det blev så himla pressat och stressat. Mkt lättare att bara ta ett tåg direkt till Köpenhamn. Förslag?

I dag ska jag hedra min käre far. Det är tydligen hans dag i dag =)

Bli offentlig eller?

Ok...

Jag skrev för en tid sen om att jag hade ett projekt på gång som innebär skrivande på mitt sätt inför en lite större publik. Jag ser verkligen fram emot att berätta min historia på mitt sätt. Detta är dock inte ovillkorat. Den eventuellt blivande uppdragsgivaren vill att jag "kommer ut ur garderoben". I ett reportage om mig och inseminations-cirkusen. För att visa att det finns människor i den här staden också som vill ha barn trots att de inte har en partner. Jag finns och det finns absolut många fler. Vi måste stötta varandra!

Inga problem tänkte jag. Jag är redan publik med dem jag bryr mig om, mina nära och kära. Jag skäms heller inte alls för det här.

Eller rättare sagt, det vill säga, den starka lilla figuren på höger axel sade det. Den andra figuren, nej-sägaren, viskar tvivel i det vänstra örat. Alla mina nya arbetskamrater kommer att få se reportaget. Tänk om... Nu kommer det börja viskas om mig...

Jag skulle dessutom inte själv välja orden, en sån där journalist skulle göra det. Men jag får leva med dem. Den eventuella uppdragsgivaren frågade mig om jag var säker på att jag visste vad det innebar att statuera exempel för att svenska kvinnor nyttjar en verksamhet som inte är laglig i Sverige. "De jag bryr mig om vad de tycker vet redan och de stöttar mig" kläckte jag ur mig morskt.

Verkligheten är inte lika enkel.

Men jag ska göra det. Jag vill göra det. Den starka figuren på min ena axel ska få segra. Det är viktigt att visa att folk som bor i det svenska samhället inte är fyrkantiga, trots att samhället självt tenderar att visa sig från det kvadratiska hållet allt som oftast.

Jippi-kay-ey!

Det är helt SJUUUUUKT!!!

Men jag har vunnit tredje pris i Anders Jacobssons tävling. Nya Sören & Anders-böcker. Woppi-doh! Hoppas de kommer till jul så jag får garva lite då. Och jag räknar med att de är signerade! Tack Anders - den äktaste sötkorven. Nu med snygga brillor =)