Lämnade jobbet i fredags eftermiddag efter jobb in i det sista och en massa avslutanden. Stressade och stressade ännu mer. Mest stressad var jag av förnekelsen av att förändringen av jobbsituationen inte alls skulle bli svår.
Såklart blev det jobbigt med avskedet från arbetskamraterna vilket jag inte låtsades om det minsta. Jag drog skämt och försökte krampaktigt vara rolig på avtackningen. Allt för att slippa tänka på det jobbiga. Fina tal hölls av arbetskamraterna till min ära, bullar och kakor hade inhandlats av företaget. Kattsand, blomma, kattleksaker och ett presentkort på H&M fick jag som presenter. Jag log och höll på att kräkas samtidigt.
Jag var oerhört tacksam över att nästan ingen fick för sig att de skulle krama mig vid själva avskedet. Då hade jag nämligen förvandlats till en liten salt och blöt fläck av tårar och tårar och säkert bönat och bett på mina bara knän om att få stanna trots att jag sagt att jag inte ville. Du som är min arbetskamrat och läser detta, tack för att du såg att jag inte fixade kramen... =)
Nu förvandlades jag till den blöta fläcken på tåget hem i stället. Ajajaj. Men som tur är bor jag i landet Sverige där folk inte låtsas om att de ser att andra bölar på offentliga platser. Jag fick sitta och hulka i fred på tåget med den för stora stickade mössan neddragen över ögonen och jackan uppdragen nästan upp till ögonen. Varför skulle jag göra så här nurå? Hur jävla dum får man vara? Lämna något man kan och är uppskattad för, för något som man inte alls behärskar... Tankarna kom med flodvågen på tåget.
Men förändringen är bra, av flera anledningar som jag måste påminna mig själv om varje dag.
1. Den kommer att visa vem jag är utan mitt jobb. När jag inte gör det säkra och invanda. Vem jag är när jag utmanar mig själv.
2. Den kommer att visa vad det är i mitt yrke jag är utbildad för som jag verkligen älskar. Jag kommer att längta efter just det. Det kommer att bli lättare för mig ringa in min dröm och kämpa för den.
3. Ja nåt mer är det säkert... Vad?
Inlägg
