Heppårej!

Detta är inte ett blogginlägg - höll jag på ett skriva. Det är det ju! Men det är inte en nystart utan blott en uppdatering om vad som hänt sen sist.

Sen jag beslutade att sluta blogga och sluta tänka på bebisar på obestämd tid har mycket känts både oerhört skönt och oerhört tungt. Vänner säger att jag verkar annorlunda, lättare, gladare, mer lustfylld. Det överensstämmer vanligtvis med hur jag känner mig själv också. Jag har lust till mycket. Att springa, skratta, festa, se framåt. Vissa dagar känner jag mig så ensam att jag inte vill leva. De dagarna är som tur är få. Jag planerar fortfarande ingen ny bebisresa. Det enda jag har kommit fram till är att jag nästa gång ska åka till en klinik i Köpenhamn, för att förenkla hela alltet. Men när den dagen kommer vet jag inte.

Jag har dejtat min sista internet-kille, gått på min sista blind-dejt. Hädanefter kommer jag bara träffa män, om jag nu ska träffa några... i verkliga livet. Jag är dock så jävla trött på att hålla på och hålla på med att träffa män att jag inte är det minsta sugen på att träffa någon. Punkt.

Min jobbframtid ser mycket ljus ut. Inte för att jag har fått fast jobb, utan för att jag är otroligt taggad att skaffa mig ett nytt jobb. Hur det ser ut vet jag inte ännu, men jag vet att jag kommer att få ett jobb och att det kommer att bli bra. I höst börjar sökandet och eventuellt startandet av frilansföretag. Vet du något jobb som kunde passa mig? Tipsa mig gärna!

Nu ska jag ha en efterlängtad semester, vilket ska bli underbart. Ska vara med vänner och bara, bara vara och festa och sola och bada och springa och äta och njuta.

Ha en underbar sommar med era nära och kära och bebisar som finns i magen eller i era hjärtan!

Massor av kramar/Jessica.

Jessica Andersson

Sista Vlt-krönikan från mig kommer i morgon och ser ut som följer:

Detta är sista krönikan från mig. Min intention med att skriva i Vlt, om vägen till graviditet via insemination för ensamstående kvinnor, var att försöka ge västeråsarna en annan syn på längtan och föräldraskap än den som normen vanligtvis ger. Jag hoppas att du som har läst mina krönikor har fått en ökad respekt för normbrytande val. Man behöver inte acceptera mitt val, bara respektera och försöka förstå.

Förra krönikan andades hopp, jag såg fram emot en ny bebisresa och planerade den redan i huvudet. Började räkna cykeldagar. Redan nu till sommaren ville jag åka och hoppades att inseminationen skulle lyckas och att jag om ett år skulle vara förälder. Men… Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Jag går en rätt osäker framtid till mötes och vet inte om jag får behålla det arbete som jag har nu. Och efter ett samtal förra veckan med min läkare som behandlar mig för epilepsi beslutades det att jag helt ska sluta med den medicin, Ergenyl Retard, som jag ätit i 15 år och bara äta en ny medicin, Keppra. Den som man kan skaffa barn hyfsat säkert med, men som jag inte vet säkert om den fungerar på min typ av epilepsi. Den gamla medicinen fasas ut under de närmaste två månaderna och då behöver jag ta det lugnt.

Och nu har jag fattat ett beslut.

Det blir ingen ny Danmarksresa i sommar. Jag kommer inte att besluta inom den närmaste framtiden om när, eller ens om, den ska ske. Som jag skrev i en krönika för några månader sedan så svindlade det när jag tänkte på att jag kanske kommer att leva mitt liv utan barn. I nuläget känner jag ingen stor svindel. Mest är det kanske för att jag inte tillåter mig själv att känna efter.

Som ensamstående står jag och faller med mina egna beslut och på ett sätt är det skönt. Ingen annan är beroende av mig, det är jag som drabbas när det barkar åt helvete. Den här gången, i det här beslutet, är det dock annorlunda. Jag känner inte att jag fattar beslutet att skjuta upp barnskaffandet för min egen skull. Jag gör valet som förälder, kanske för första gången. För jag tycker att min bebis förtjänar en mamma med stabila grundförutsättningar som kan ge det en bra start i livet.

Copyright Vlt

Epilog

Så govänner... Det blir en paus i Danmarksfarandet på obestämd tid, kanske för evigt. Det känns inte supersorgligt just nu, utan mest ganska skönt att ha en sak mindre att fokusera på. Jag behöver tid att stabilisera mitt liv och hälsan. Man kan väl säga att jag blundar och hoppar, flyger ut i det okända och hoppas att marken är bergfast när jag landar. Och jag hoppas ändå på bebisar i framtiden...

Jag har också beslutat att inte att blogga vidare på Jeckan, inte förrän jag har något bebisrelaterat att skriva om i alla fall. Jag hoppas fortsatt och innerligt att insemination av ensamstående kvinnor blir lagligt i Sverige också. SNART!! Om 100 år kommer människor skratta åt nutidens stenåldersmässiga och idiotiska syn på familjebildning.

Jag har planer på att starta en skönlitterär och mer konstnärlig blogg anonymt. Den får ni leta efter i cyberspace... jag ger inga lettrådar ;)

Min mejladress kommer att finnas kvar och den kollar jag av då och då.
Hör gärna av dig om vad som helst!

I will miss you all very much.

Ni kära bloggläsare har varit min sanna familj, min partner och mina bästa vänner under de här berg-och dalbaneliknande senaste åren.

Och nu känns det helt plötsligt lite sorgligt måste jag säga...

Några av er kommer jag att träffa irl. Ni vet vilka ni är.

Kärlek och fruktbarhet till er alla!

Kramar från Jessica

Summa av temaveckan

Jag är så tacksam för de bidrag som kommit in till temaveckan.

Tack Christer för det tankvärda och inspirerande radioinslaget, Mia för att du vågade sjunga inför publik, SMBC och Roger för era vackra poem och flickrummet för dina reflektioner! Ett särskilt tack till tjejen på flickrummet som även varit flitig på att skriva respons på bidragen.

Det har varit hög trafik på bloggen senaste veckan så jag ser att många har sett bidragen. Det gläder mig. Tack alla som besökt min blogg den senaste veckan!

I morgon kommer det sista bidraget som liksom gårdagens bildserie är från mig själv, det är en krönika samt några samlade tankar.

Hoppa och landa huvud upp?

resans slut? läs mer på söndag

flickrummet

Dagens gäst, bloggaren på Nya Flickrummet, om att våga vänta till instinkten lagt sig och låta andra ta kommando.

Jag blundar inte.

Jag tvekar inte inför att gå fram till främlingar. Jag räds inte det dumdristiga, ens när jag borde. Jag talar först och inser sedan att jag borde kollat om jag hade alla emot mig, men då är det så dags och bara att stå på mig. Vilket ibland leder till att jag får panikattacker i efterhand, när jag inser vad som hänt. Eller ännu mer innan, eftersom jag vet hur det blir. Var jag än hamnar så tar jag lätt över, om ingen annan mer lämpad gör det före mig. Jag tar hand om och beskrivs som "vad hände med dig? Helt plötsligt blev du helt kall, rationell och supereffektiv och jobbade för två samtidigt som du lugnade mig." Ja, det är sånt som gör att man riskerar att bli utbränd eller får panik i efterhand –för tänka, det har man oftast inte tid med förrän då, eller innan. Man går på instinkt.

Men ibland måste man tänka också. Kompensera sina svagheter. I mitt fall tillit. Andas, stå tillbaka och låta andra ta kommando oavsett resultat. Andas mellan tankarna. Våga misslyckas. Våga vara pinsam. Vilket inte är så lätt som det låter. Särskilt inte i ett samhälle som alltmer föraktar just svaghet. Men hur ska vi orka om vi aldrig får ladda om? Gråta ut? Få misslyckas? Få vara patetiska? Och hur ska vi kunna orka vara förstående och solidariska mot de där utsatta, när vi själva har en upplevelse av att vara under press och själva måste hålla upp fasaden? Det är lätt att känna avundsjuka. Alla andra har. När bördan känns tung är det lätt att börja självömka. Kanske behöver vi det, när vi slutat ömka och trösta varann. När vi hela tiden ska tävla och hålla upp fasader, och kanske är det där att våga låta våran fasad förfalla en aning och våga visa oss svaga det modigaste vi kan göra? För hur ska vi orka vara solidariska mot andra och orka ta till oss utsattheten omkring oss om vi inte ens orkar vara solidariska mot och ta hand om det utsatta i oss själva? Och i varann.

Hej jag är Roger

En ny bekanting hade hittat in på bloggen och skrivit så fint så fint... Man är inte modig om man ej är rädd. Dagens sanning!

Läs hela bidraget här!

Single Mother By Choice

Plötsligt. När jag trodde att bidragen till temaveckan var slut... skrev bloggisen Single Mother By Choice det här vackra bidraget.

Klicka dig in på hennes blogg!